Côtes du Rhône Cuvée Prestige 2007, Domaine Roger Perrin

Efter att kollat in bloggen Rhônarna så blev jag sugen att prova ännu en Côtes du Rhône 07:a. Den här gången från Domaine Roger Perrin, där deras Chateauneuf du Pape har levererat till bra pris. Detta, cuvée prestige, kommer från gamla stockar och om jag minns rätt från domänens sajt så görs vinet bara vid bra år. Färgen är grenacheröd, dvs inte helt mörk. Doften är typisk med peppar, lagerblad, hallonfrukt blandat med lakritsbåtar, varma stenar och lite lavendeltouch. Smaken är koncentrerad, bra tryck i tanninerna och det är lite stram känsla, syrorna är friska, mycket kryddig med lagerblad och peppar. Bra tryck, balanserat och lite typisk 2007 med rejält med frukt. Håller med Rhônarna att det här är bra. Och Domaine Roger Perrin levererar igen. 145 kr är det helt klart värt.
Côtes du Rhône Cuvée Prestige 2007: 3,5p av 5

Från Sancerre till Marlborough

Helkväll med vänner, mat och en hel del trevliga viner. Från torraste vitt till söt botrytiserad riesling. Först ut var var en sancerre från Domaine de la Villaudière 2008. Fruktsyran är grymt läskande och vinet är lätt, mineraldrivet, passionsfrukt, gröna äpplen och grapefrukt. Smaken är elegant, friskt och harmonisk (passar perfekt till det här tilltugget).

Fem röda viner öppnades under kvällen. Först ut var två pinoter, en bourgogne och en från Oregon.
2004 Domaine Maréchal Pommard La Chanière har till en början en jordig och lite unken doft (aningen kork inte omöjligt), som drar åt unken simbassäng, våt hund eller ruttna alger. Men efter luftning så tar vinet sig och få fram jordgubbar, fat, choklad och typiska pinotkryddigheten. Smaken är mycket frisk, aningen stram, örtig och jordig. Men känslan av att vinet inte är helt okej består under kvällen då doften böljar fram o tillbaka mellan unkna dofter och härliga pinotaromer.

Shea Wine Cellars är en av Oregons ledande pinotodlare. Flera av topproducenterna köper druvor från gårdens odlingar (Ken Wright, Bergström och Penner Ash för att nämna några). Men man gör även egna viner. Shea Estate 2005 har en härligt djup röd färg och doften är härligt nya-världen-fruktig. Nya rostade fat, vanilj, jordgubbskompott och mossade körsbär är mest framträdande i doften. Smaken är frisk, härligt fruktig och är långt ifrån bourgognens strama och syrliga karaktär. Jag hade hoppats på lite mer jordiga mineraltoner.

Vin nr 3 och 4 står är också från USA och Frankrike. Château Grand Mayne 1998, Saint-Émilion Grand Cru, har en mörk röd färg och kanske aningen mognadsfärger i kanten. Doften är stickig av gödselstack och animaliska toner, Brettanomyces går inte att ta miste på. Men det finns också en del mörka bär, ceder och kaffe. Smaken är balanserad med bra syra, tanniner och fruktkoncentration och vinet känns fortfarande ungt. Klassiska korinter, plommon, kaffe, multna löv och stall . Smaken är mer behaglig än doften som aldrig blir av med den stickiga animaliska doften. Synd, kunde blivit en klassiker.

Tablas Creek Esprit de Beaucastel 2005 visar också upp lite drag av brett, men inte lika mycket och vinet är ett bra exempel på att Rhone-blends från Kalifornien (i det här fallet Paslo Robles) visar härliga sydfranska drag. Färgen är mörkt röd, doften har mörka bär (bigarråer), hallon, örter, peppar och lite köttiga drag. Smaken är fyllig, frisk och med bra struktur på tanninerna. Fatkaraktären finns där väl integrerat och vinet är fortfarande ungt. Men de animimaliska brett-tonerna drar ner upplevelsen.

Rippon pinot noir 2006 tillhör en av mina favvisar från Central Otago. Pinotkaraktären är lysande, med perfekt mogna hallon, jordgubbar blandat med bästa choklad, rostat kaffe och ingefära. Fruktsyran håller ihop vinet bra och det är elegant.

Sista vinet för kvällen blir en botrytiserad riesling från Forrest Estate 2005, Marlborough. Doften är så rieslingaktig att det är skrattretande, petroleumen står i första ledet, lite längre bak trängs grapefrukten, honungen, botrytis och citronmarmeladen. Smaken är söt (160g/l) och balanserat frisk, med grapefrukt, lemoncurd, torkad aprikos och petroleum. Strålande avslutning på kvällen.

För mycket alkohol Cuvée du Vatican?

Flaskvariation, smygkork, eller hade jag helt fel förra gången? Ingen aning, men ikväll varken doftar eller smakar Cuvée du Vaticans Côte-du-Rhône-Village 2007 något vidare. Doften kan jag ge knappt godkänt, för det finns kryddor och lite hallonfrukt bland all alkoholdoft. Men smaken. Smaken är tagen från en allt för dålig blandad rom & cola. Om jag ska associera fritt så är det typ Silver Rom och Coca cola i smaken - tonårsgroggen ligger inte långt bort ... Som tur är fruktsyran på bra nivå, men ikväll lever vinet inte upp till godkänt. Helt obalanserat och det finns ingen frukt alls som backar upp de 14,5 procenten. Hoppas på flaskvariation/smygkork och att resterande lager visar bättre karaktär - för den här är för slätstruken. Inga betyg ikväll, vill inte sparka på en som redan ligger - för mycket alkohol Cuvée du Vatican?

Thelema Cabernet Sauvignon & Montirius Le Clos

Samma årgång, 2005, men två helt olika vinstilar. Thelema cabernet sauvignon är typisk nya världen cab, med mycket frukt och tydliga fatinslag. Le Clos, klassisk sydfranskt med grenache och syrah, men inga fat överhuvudtaget. Thelema huserar i Stellenbosch i Sydafrika, med vingårdar på 200-400 meters höjd och relativt svalt klimat för området. Färgen är mörkt röd och inga tecken på mognadsfärger. Doften är hur öppen som helst direkt, med svarta vinbär, lite ceder och mycket fatvanilj, choklad och lite kaffe (20 månader på fransk ek, 50 procent nya). Syrorna är pigga och friska och vinet är charmigt till tusen. Efter lite luftning kommer grön paprika och mynta/mint fram och det är även lite cocktailkörsbär i doften. Smaken är fyllig och tanninerna finns där bland alla fruktintryck och syran är perfekt i balans med resten. Vinet passar bra till kvällens köttgryta. Mest positiva är att det är minimal rökighet, som annars är lite för vanligt i många viner från Sydafrika.
Thelema Cabernet Sauvignon 2005: 3,5 av 5

Le Clos kommer från biodynamiska producenten Montirius, området är Vacqueyras i södra Rhône. Druvblandningen är grenache 50 procent och syrah 50 procent. Färgen är mörkt röd, med ljusare kanter. Doften är till en början återhållsam och det är först våt jord, grusdam och lite sköna svala hallonaromer som ringlar upp ur glaset. Efter luftning så kommer det fram mer komplexitet med kryddor som lagerblad, vitpeppar, charkprodukter, viol och lakrits. Grenachen bidrar med hallon och körsbärskärnor. Smaken är sval, men grymt pigga syror, kryddor, hallon, lakrits och kött. Det är lite eldigt men syrorna håller ihop smaken bra. Eftersmaken är torr, lite salt och så långt från Nya världen man kan komma. Det här är andra flaskan som jag provar, och den här har ganska mycket fällning, men vinet känns fortfarande ungt - inga buljongtoner här inte och absolut inte överdådig frukt som många av 07:orna har från södra Rhône. Det här är stramt, kryddigt, torrt och friskt. Som det ska vara från Gamla världen.
Le Clos Montirius 2005: 4p av 5