Förväntningarna är givetvis höga när kanske två av norra Rhônes mest kända viner ställs mot varandra. På läktaren sitter Alain Graillot Crozes-Hermitage 2005 och Mayu syrah reserva 2006. Tidigt under provningen står det klart att La Chaplle 1997 och La Mouline 2004 står i en klass för sig, lite orkeslös och tunn försöker La Chapelle 2000 hänga med, men det är inget snack vilka viner som ger mest njutning under kvällen och som går bäst till älggrytan. La Chapelle 1997 är röd till tegelbrun i färgen med orange kant. Doften öppnar upp direkt med mognadstoner av läder, multna löv och havstång. Det rökta köttet finns där, tillsammans med torkad frukt (fikonmarmelad), animaliska stråk, lagerblad och lite bränt socker. Det är komplext och även den lilla buljongtonen och den brända plasten ger positiva vibbar. Smaken är fyllig och full av liv med mogen frukt och fin syra. Tanninerna är avrundade men vinet är i balans och med avslutande kaffe och svart te är det hur bra som helst.
La Mouline är mörkt röd i färgen med lite ljusare kant. Doften har egentligen inga likheter med La Chapelle. Här är det mörkrost som gäller, faten ligger på i hundraåttio, med mjölkchoklad, kaffe och fudgekola. Parkervin är inte riktigt min smak, är min första tanke. Syrahkaraktären, som jag har lärt mig, med kryddor av färsk rosmarin och viol, lyser med sin frånvaro. Men under kvällen växer vinet och det är svårt att inte charmas. Violen, lite menthol och rökiga aromer finns där någonstans och jag har inte provat ett sådant här kraftfullt vin, med tanniner som är så omlindad i mjuk frukt och fin syra att det är som att dricka sammet. I slutet av kvällen hittar jag rökt korv, vaniljtobak, smällaren Kinapuff och chokladpucko. Tillsammans med mörka skogshallon och björnbär. La Mouline tar slut först av alla flaskorna, så det är väl ett tecken på vilket vin som gick hem mest när vinprovargänget var i farten. Kul att få prova dessa viner bredvid varandra, även om åldersskillnaden gör det lite svårt att jämföra.
Hur var det med La Chapelle 2000? Visst levererar det i doft, men jordigheten (potatisskalen) drar ner intrycket. Men det är i smaken vinet viker ner sig, tunt (väl slankt) och alltför hög syra gör det lite obalanserat. Men visst finns här ceder, cigarr, russin, choklad och rökt kött. Dock inte samma klass som 97:an. Alain Graillot 2005 är fortfarande ungt, mycket friskt och mycket druvkaraktär av svartpeppar, viol, rosmarin, lagerblad, men väldigt parfymerat jämfört med de andra vinerna. Och tunnare i kroppen och med lite gröna toner. Mayu är ju ett budgetvin, som jag hyllat förut. Men i det här sällskapet var det med som ett referensvin.
