Clos du Val Napa Valley 2007

Napacabernet med druvmixen 86 procent cabernet sauvignon, 9 procent cabernet franc, 3 merlot och 2 procent petit verdot. Franska ekfat i 18 månader, 25 procent nya. Årgången 2007 är topprejtad av de flesta kritiker och producenter. Så här blev vinet i min värld. Mörk djup röd färg, med rödblå kant. Doften är stor, fruktig med tydliga svarta vinbär - till en början. Sen kommer rostade ekfat, kaffe, tobak, ceder, cigarrlåda blandat med plommonfrukter och jord. Inte alls dumt. Generöst vin och fruktattacken i doften, nästan katrinplommonaktigt, tyder på varmt väder och fullt mogna druvor. Smaken är fyllig, rejält fruktig med frisk syra, silkiga tanniner och lite gröna örter med bläckiga drag i slutet. Vinet är gott att dricka nu, men lär växa med ett 2-5 år i en sval källare. Mina invändningar är att vinet, trots en rimlig alkoholhalt på 13,5 procent, är lite för ungfruktigt och har ett drag av grön paprika. Köp och lägg undan? Ska fundera på det. Drar också parallell till Rhône 2007 - hajpad årgång, mycket fruktiga viner, och där jag inte alltid varit överförtjust. Tips på andra Kaliforniencabbar som är värda att prova för 249 kronor, som detta vin kostar?
Clos du Val Napa Valley 2007: 3p av 5

Bramito de Cervo Chardonnay 2009

En glad överraskning. En chardonnay från Italien (Umbrien), till rimligt pris (139 kr) och som är bra. Ljusgul färg och en doft som har tydlig fatvanilj, toner av gula äpplen, citrus, rostad mandel och en antydan till mineral, som våta stenar. Druvtypisk och ganska elegant doft. Smaken kommer i frisk form med markerad syra, grapeskal, brynt smör, nötter, fatvanilj och tropiska frukter. Alkoholen tickar in på låga 12,5 procent, men kroppen känns ganska fyllig och smaken avslutas med lite bitterhet. Syran och frukten är inte lika laserskarp som en bourgogne. Men betydligt friskare och smalare än en chardonnay från säg Chile eller USA. Producenten är välkända Marchesi Antinori. Vingården heter Castello della Sala, ligger på 200-400 meters höjd, handskörd, kylning av druvorna till låg temperatur och fatjäst på franska ekfat... "und so weiter...", gott var det i all fall.
Bramito de Cervo Chardonnay 2009: 3,5p av 5

Montirius Le Clos 2007 - tjatigt bra

Det börjar bli tjatigt. Men det här vinet är svårt att inte tycka om - oavsett årgång... Montirius Le Clos är ganska "söndertjatat" vin i den svenska bloggvärlden - med all rätt. 2007:an levererar mörk rödlila färg, stor doft av klassiska drag av vildhallon, krossade björnbär, körsbär, kryddor, garigue, lakrits, viol och aningen köttiga drag och våt jord. Efter ett par timmar i glaset ännu mer rökt kött och mörkt choklad och nougat. Smaken är fyllig, inte värst sträv, men rejält fruktig och med frisk syra. Där många chateauneuf-du-paper av årgång 2007, bara blir peppriga och alkoholstinna - så fixar Montirius biffen med att blanda 50/50 grenache/syrah. Just den kombinationen tillsammans med betonglagring är ju oslagbar. Dags att springa iväg att köpa årgång 2009, som nu finns i hyllorna...
Montirius Le Clos 2007: 4p av 5

Chateau Raymond-Lafon 2001

Toppårgång för sauternes och ett slott som ligger granne med det mer kända d'Yquem och Suduiraut. Men priset är betydligt billigare och slottet blev inte klassificerat 1855. Druvmixen är 80 procent semillon, resten sauvignon blanc. Mer info om slottet och tillverkning se the vindoktorn. Färgen är klar med fin gyllengul färg, som avslöjar en viss mognad. Doften är typisk med tydliga drag av botrytis, mandelmassa, torkade aprikoser, apelsinmarmelad, saffran, fatvanilj, ljunghonung, vita blommor och vax. Doften utan tvekan komplex och smaken är inte långt efter. Med fyllig, koncentrerad kropp med hög sötma som backas upp av en väl tilltagen fruktsyra, finns det inget att klaga på. Grapeskal, torkad aprikos och engelsk frukostmarmelad ligger bra till hands som beskrivning och eftersmaken sitter i länge. Inte för att jag har druckit d'Yquem så många gånger (inte Suduiraut heller...), men Raymond-Lafon är riktigt bra - kraftfullt utan att bli klumpigt. Finns i Systembolagets beställningssortiment för 322 kronor, halvflaska.
Chateau Raymond-Lafon 2001: 4p av 5

Le Trois Chênes 2009 - Touraine kicks ass

Det här vinet är så jävla bra. Sauvignon blanc med fatkaraktär och det skriker vit bordeaux, eller Pessac-Léognan lång väg. Eller varför inte en välgjord sancerre? Här finns alla karaktärsdrag jag vill ha. Nötter, vit persika, krusbär, svartvinbärsblad, fatvanilj, honung, rökig mineral, blodgrape och lime. Ett riktigt sniffarvin. Och som har en skön balanserad fruktsyra, som avslutas med lite fatbitterhet. Sjukt gott, sjukt bra och sjukt prisvärt. Drygt 80 kronor på plats för ett vin som slår många bordeaux eller sancerre för en hundring mer - typ. Finns på trestjärniga restauranger i Frankrike. Mer om producenten Domaine Vincent Ricard här och på den egna hemsidan. Fatjäst med bâtonnage 4 gånger per dag och lagrad 8 månader på fat som ger vinet en fyllighet och komplexitet som man inte ofta hittar i viner från Touraine. Respekt.

Le Trois Chênes 2009: 4p av 5

Willi Schaefer Mosel Riesling 2009

Ljusgul, nästan vattenklar färg. Stor frisk doft av citrus, gröna äpplen och mineralig doft av sommarregn. Här finns också en antydan till lite piggelinpäron och vanilj. Typisk aromatisk doft av druva och ursprung, skulle man kunna säga. Smaken är halvtorr med tydlig sötma och frisk grapefruktsyra, gröna äpplen, limejuice och blodapelsin, skulle man kunna säga. Det är gott, men slutet blir lite sötkladdigt - kroppen håller inte ihop av den stålaktiga och stringenta syra, som jag förväntade mig skulle finnas, men som inte riktigt är där. Ett ganska enkelt vin med för lite för stor prislapp? 129 kronor är för mycket och någon i näringskedjan tjänar på att tysk riesling är på modet och att årgång 2009 är uppskriven.

Willi Schaefer Mosel Riesling 2009: 2,5p av 5

Montirius Le Clos 2005 hver gang

Det här är fjärde flaskan som provas och vad jag minns har vinet inte varit så här mörkt i färgen förut... Oavsett vad så hajar jag till när glaset fylls. Djup, tät och mörkröd färg följs av doften av ren och frisk vårjord, lakrits, mogna björnbär, mörka körsbär (ja, nästan svart vinbärslika toner), svartpeppar och lite rökt kött. Lite valnötter och katrinplommon ringlar ur glaset och jag tänker på fruktkaka. Inga stora eller intensiva dofter utan mer finstämd - men gott sniff och utan mognadsaromer. Det känns som Montirius Le Clos 05 kan leva för evigt. Vad vet jag, men jag hade förväntat mig lite mer multna löv, lagerblad och annat smått och gott som skulle antyda till utveckling. Okej hur är det med smaken... Syran behöver man inte bekymra sig om när det gäller den här biodynamiska producenten. Eric Saurel vet när det är dags att skörda (månkalendern lär väl bidra...) och det här vinet är helt enkelt snyggt gjort. Stramt, kryddigt med körsbärskärnor blandat med björnbär, lakrits, peppar, jord och apelsinläskande fruktsyror, som just ikväll får mig att tänka på bra en barbera. Tanninerna märks tydligast när vinet är lite svalare, annars känns vinet välbalanserat och med potential till minst fem år till i ryggläge. Fjorton procent alkohol märks inte, och med förra veckans CdP-besvikelse så dricker jag hellre en Vacqueyras hver gang, när det är så här bra gjort. Femtio/femtio syrah och grenache. Ingen ek, bara betongtankar används för jäsning och lagring. Ingen filtrering eller klarning. Man kan tycka vad man vill om biodynamisk odling. Men Montirius Le Clos gör mig aldrig besviken. Hoppas det håller i sig...
Le Clos 2005 4p av 5

Tim Adams semillon Clare Valley 2008

Första sniffen. Wow, så mycket doft, så intensiv i arom och frukt. Like-knappen åker fram med en gång. Här samsas gummi, vax, honung med gula och gröna äpplen, grapefrukt, mogen ananas, krossad sten, fatvanilj, nötter och lime. Doften påminner nästan om en utvecklad riesling - det finns drag av inoljad trasselsudd toppad med fotogen, typ, liksom. Tim Adams semillon är ett annorlunda vin och väldigt intensivt nästan övertydlig druvkaraktär - precis som Aussieriesling kan vara. Smaken är snortorr, slank, gränsen till tunn, med superfrisk syra som tilltalar mina smaklökar. Aromerna kommer igen från doften. En stor invändning är att eftersmaken är lite kort och att vinet saknar lite fruktkropp - visst grapefrukt är gott med gärna lite mer fylliga gula, friska äpplen hade varit på sin plats (inte lika impad som förra sommaren). Men ikväll är det bra fredagshumör på mig och Aussie-semillon är "one of a kind". Torde vara svårt att missa i en blindprovning, typ, liksom. Eller? Färgen gul till ljust gyllengul (redan kommit i mognadsfas, smaken imponerar som sagt inte...).
Tim Adams Semillon Clare Valley 2008: 3p av 5