Bourgogne Blanc Etienne Sauzet 2010

Färgen är ljus gul och doften är, utan att överdriva, knuten och diskret. Det händer i princip ingenting första timmen, kanske lite sommarblomster och citrus. Men efterhand växer det fram mineral (våta stengar, flintarök), grapefrukt, gröna äpplen, fatvanilj och lime. Smaken är knivskarp i sin syra, relativ fyllig utan onödig fluffig frukt. I eftersmaken är kommer en skön honungston fram. Vinet är fortfarande väldigt ungt (smakar minst lika bra dag två), men imponerar i sin struktur och elegans. Och det känns bra, tycker nog att det är något snäpp bättre än bourgogne blanc från till exempel Mikulski eller Remi Jobard.
Bourgogne Blanc Etienne Sauzet: 4p av 5

Artemis 2008 (Stags Leap Wine Cellars)

Napa Valley cabernet som kommer i mörk, djup röd färg. Doften är stor fruktig med till en början med våt jord, svarta vinbär och ceder. Sen kommer vanilj, fruktpaj, katrinplommon och gröna färska örter. Smaken är fyllig med helt okej tanninstruktur och med vaniljkola-toner, svarta vinbär, plommon och cedertorrt slut. Vinet har 14,5 % alkohol och lider lite av det, även om syran tickar in på rätt sida. En del fruktkompott och nästan russintoner i smaken drar ner helheten. Mina förväntningar var inte jättehöga, men förhoppningarna var att Artemis skulle vara mer klassisk, lite mer stramare. Men, men. Vinet är ungt och kanske frukten stillar sig med ett par års lagring. Någon som har provat årgång 2009? Den ska visst vara klart bättre, enligt Antonio Galloni: "The 2009 Cabernet Sauvignon Artemis shows lovely depth and richness in its expressive dark fruit, flowers, tar and licorice. The influence of Antinori is already felt in this beautiful wine. A supple, generous finish rounds things out nicely. The difference between this 2009 and 2008 is night and day".
Artemis 2008: 3p av 5

Clos des Papes 2006

Clos des Papes tillhör det klassiska gardet i Chateauneuf-du-Pape. Och det är rätt befriande att man sätter allt på ett kort. En röd (och en vit), med alla druvor i en cuvée, inget tjafs med olika vingårdar och gamla stocka hit o dit. Me like. 2006 är enligt mig, bättre än 2007, stramare, bättre syra och inte lika många fruktbomber. Färgen är mörk röd med både blålila och rödbruna drag. Doften vaknar till liv först efter ett par timmar. Då med lakrits, torkad frukt (russin, fikon), björnbär, mörka körsbär, tobak, rosmarin, viol, charkdisk, vitpeppar, tobak, läder och rosor. En komplex doft som går hem. Smaken är fyllig, ganska stram med finpulvriga tanniner, och med torr, nästan salt smak. Doft och smak hänger ihop, men där jag också hittar lagerblad i smaken. Känns som att vinet är i mitt-i-mellan fruktfasen och mognadsfasen. Det finns en viss utveckling med läder och chark, men blandas fint med björnbär, körsbär, hallon och viol. Ett ganska kraftigt vin med en alkoholhalt på 15 procent, som märks en del och drar ner betyget. Oavsett så tillhör Clos des Papes favoriterna i denna del av vinvärlden. Finare vinare har en bra genomgång av flera årgångar.
Clos des Papes 2006: 4 p av 5

Chateau Beychevelle 1986 high five

Bordeaux diskuteras ibland - för eller emot? Se bland annat här hos Finare Vinare. Nåväl hos mig är det för, i alla fall i kväll. Komplext och stort.  Ceder, blyerts, kaffe, jord, mineral, stallbacke och tydlig svartvinbär i ren och grymt fokuserad doft. Smaken är slank och balanserad med finkorniga tanniner, bra syra, och med frukten i behåll. Snart 25 år på nacken, det märks inte. Beychevelle 1986 är skolboksmässig hur en västra strand-bordeaux ska dofta och smaka. Sen får man hoppas att dagens bordeauxviner kommer i närheten av dessa kvaliteter efter 25 år i källaren. Tveksamt, då både klimat och vinmakning har förändrats ... Eller?
Chateau Beychevelle 1986: 5p av 5

Saint Cosme Valbelle 2006

Cosme är en favorit, men Valbelle 2006 lever inte upp till förväntningarna. Inte dåligt, men lite för ungt.  Vinet växer i o för sig med luft och tid. Färgen är mörk, djup röd. Doften är stor med lakrits, kryddor (vitpeppar), våt jord, viol, björnbär och grus. Frukten är mer åt mörkare hållen, än hallonaktig grenache (Valbelle består av 90 % grenache och resten syrah), och det finns också en rejäl dos tobak. Smaken är fyllig, med katrinplommon, salmiak, viol och våt jord. Tanninerna är tydliga och syran är bra med. Men här finns också en salt, torr känsla som inte är helt bekväm. Frukten känns också lite åt russinhållet. Valbelle 2006 är ett riktigt kraftpaket med strama tanniner, kryddiga toner och fyllig kropp. Nästa flaska får vänta ett par år, så att tanninerna mjuknar och vinet förhoppningsvis får lite mer sekundära aromer.
Saint Cosme Valbelle 2006: 3,5p av 5

Clos Floridene 2009

Vit bordeaux (Pessac) med klassisk druvsammansättning - semillon (56 procent), sauvignon blanc (43) och en skvätt muscadelle (1). Doften är lika klassisk med aromatiska drag av svartvinbärsblad, lime, grapeskal, grusmineral, nötter, fatvanilj och aningen gummi och honung. Smaken är torr, fyllig med bra frisk citruslik syra, gröna äpplen, lime, blodgrape och mineral. Inte alls dumt, även om det i eftersmaken blir lite för grapeskalbittert för min smak.
Clos Floridene 2009: 3p av 5

Gevrey-Chambertin Ostrea 2008

Domaine Trapet Gevrey-Chambertin kommer i ljus röd färg, med rödorange kant. Doften vaknar till liv efter en timmes luft. Här finns en mix av kryddor (enbär, kummin och curry, t.ex.), sandelträ, hallon, våt jord, tryffel och smultron. Men här finns också lite drag åt rökt kött (enrisrökt?). En komplex doft som gillas ännu mer då den kombineras med mörk choklad/kaffe från rostade ekfat. Smaken då? Jo, syran är väldigt hög och kroppen är riktigt slank, här finns inget fluff utan det är lingonsyrligt och nästan lite rönnbärssurt. Kanske årgången spelat in, för det är mer åt omogna smultron istället för solvarma hallon. Och smaken är rejält kryddig med tydliga enbär, saltlakrits och aningen malört, som avslöjar att det finns lite tanniner också. Doften lovar mer än vad smaken lever upp till - idag - det här vinet har fler år på nacken.
Gevrey-Chambertin Ostrea: 3,5p av 5

Chateau Coutet 2007

En barsac/sauternes som kommer i gyllengul färg (drar åt akaciahonung). Doften är intensiv med tydlig botrytis, torkad aprikos, mandelmassa, honung, vanilj, grapeskal, citrus och saffran. Det finns en aningen aromatisk doft som drar åt pommeransskal och bergamott. Smaken är koncentrerad och packad med sötma. Doftaromerna kommer igen i smaken och vinet känns balanserat med en syra som tickar in på en perfekt nivå. Det är lite grapeskalbittert, som drar åt lemoncurd. Riktigt bra vin med ganska lång eftersmak. Mer om Coutet hos vindoktorn.
Chateau Coutet 2007: 4p av 5

Haut-Bages Liberal 2008

Luft, luft och luft. Det här är knutet och det tar en timme, minst, innan det vaknar till liv. Doften är återhållsam men jag bockar av ceder, tobak, svartavinbär, jord, mörk choklad, rostat kaffe. Men vinet har också katrinplommon-feeling. Till en början känns vinet lite grönt, men efter luft märks att Bordeaux hade en riktig indiansommar 2008, som gjorde att druvorna kunde mogna. Här finns härlig frisk syra och körsbärslik friskhet blandat med bra frukt. Kroppen är fyllig men ändå slank och med tydliga tanniner. Det här gillar jag - inte överextraherat och inte fluffig frukt/nya fat kombo. Utan bra balans med ren frukt, tanniner och bra syra. För ungt nu, men det funkar bra till biffen med bea. 68 % cabernet, resten merlot.
Haut-Bages Liberal 2008: 4p av 5

Pegasus Bay Sauvignon Semillon 2010

Här är det friska och aromatiska dofter av lime, krusbär, rökig mineral, nötter, fatvanilj och nässlor, med touch av lite gummi, persika och mango. Smaken är aromatisk med chillihetta, krusbär, persikojuice, nässlor, vingummi, fatvanilj och lite honung toppat med grapeskal. Vinet bär tydlig prägel av Nya Zeeländsk sauvignon blanc, med mycket aromatik. Inget fel i det, men det är inte bdx-likt, eller elegant. Syran är frisk om än lite skarp. Däremot gillar jag att faten inte är så tydliga, utan ligger mer i bakgrunden. Pegasus Bay ligger på Sydön och distriktet är Waipara. Mer om detta på Pegasus sajt.
Pegasus Bay Sauvignon Semillon: 3p av 5

Lynch-Bages 2004

Med 84 procent cabernet sauvignon, merlot, cabernet franc och lite petit verdot visar Lynch-Bages upp ett spektrum av dofter och nyanser. Här bockar jag av rostat kaffe, svarta vinbär, körsbär, torkad frukt, ceder, tobak (cigarrer, cigarrer och lite mer cigarrer), ekfat, jord, grus, multna löv, stall, men också rosmarin, menthol och rosor. Det finns en del nebbiolodrag, faktiskt. Smaken är slank, men ändå kraftfull och sen är det gott om frukt, russin, torkade fikon, plommon, och även lite skogshallon. Komplext skriver jag utan att blinka. Det var ett par år sedan jag provade 04:an, och det har hänt en del sedan dess. Då knutet och återhållsamt. Nu mer utvecklat och full av aromer och smaker. Tanninerna är fortfarande tydliga, men avrundade och slutet är pepprigt (om än lite kort och lite bittert). Riktigt bra och klassisk stram pauillac-stil.
Chateau Lynch-Bages 2004: 4,5p av 5

Lytton Springs 2009 (Ridge)

Zinfandel från Sonoma med inslag av petit sirah och lite carignan och med en lagring på amerikansk ek. Och visst finns det tydlig ekkaraktär här till en början. Vanilj, nysågad planka, kola, choklad och rostat kaffe. Men med luft så jämnar doftintrycken ut sig och vinet blir bättre. Här finns gott om mörka bär som björnbär och blåbär, men även zinfandelmarkörer som slånbär och kråkbär. Komplexiteten ökar efter hand och jag noterar också ceder, tobak (cigarrlåda) och lite grusdamm. Smaken är balanserad mellan bra och frisk syra, skön frukt och kännbara tanniner. Men också lite för tydliga ekfatstoner som drar åt sågverk och bränt trä. Lytton Springs 2009 är fortfarande ung (färgen är mörk blåröd) och eken kommer att integreras med tiden. Frankofilen provade vinet vintern 2011, där det nämns att vinet skulle vara volatilt. Men de dragen finns inte nu.
Lytton Springs 2009 3,5p av 5

Domaine Roger Perrin CdP 2007 "Föll ner ganska död"

Och trollet föll ner ganska död, så går sagan om Bockarna Bruse, och ganska dött är kvällens vin. Här kommer en roströd färg och nosen doftar järn, torkade fikon, lite lagerblad, lakrits, gummi och grus. Men jag väntar på mer, men det händer inte så mycket. Smaken är fyllig med hyfsad syra, men inga tanniner och  ganska eldig svans (15 %). Frukten är ganska klen, men lite russin och fikon finns där. Nä, här finns inget större hopp tror jag. En typisk 07:a, frukten faller ihop och det blir mest syrligt och lite eldigt. Visst finns det klassiska drag, men väldigt subtila sådana och det blir mest ett jasså...
Domaine Roger Perrin CdP 2007: 2,5p av 5

Montirius Confindentiel 2005

Inga större förväntningar, då tidigare prov för ett par år sedan var för mycket av allt och lite eldigt (15 %). Men med ett antal år på nacken så har delarna fallit på plats. Färgen är mörk röd och inga mognadstecken. Doften är med från första stund och växer med luft och tid. Här finns mörk frukt som björnbär, svartvinbärsnickel och katrinplommon. Till det kommer rökt kött, svarta oliver, jord, vaniljtobak, ceder, te och fruktpaj. Smaken är fyllig med bra syra och rejält med tanniner. Nedslipande, pulvriga och tydliga. Här finns grusiga mineraler som ger plus i min bok. Riktigt bra vin som börja ge ifrån sig grenache och mourvedre-markörer av klass.
Montirius Confindentiel 2005: 4p av 5

Printi Riserva 2006

Ännu ett vin med nedsatt pris på bolaget. Har tidigare spanat in vinet efter läsning av svenssonsmakaren, så nu för 219 kr så "slog" jag till. Färgen är rödbrun-orange och doften är stor av tjära, rosor, läder, nötkräm, kryddor, nypon och lite bränd ton. Ganska läcker dov doft och vinet känns redan tillgängligt. Smaken är fyllig och rejält sträv. Med pulvriga tanniner är det rejält krävande för gommen. Syran är bra med och det finns bra med frukt. Vinet är smakrikt och utvecklat, men räcker till för flera års lagring till. Det som stör är att det är lite eldigt i svansen (14,5%) och den brända tonen går åt cola och jag tänker på att vinet påminner om bourbonen Jack Daniels... Men som alternativ till dyrare barolos och barbarescos är Printi Riserva bra. Doften ändras genom kvällen och det går att pricka av doften till höger och vänster. Gott så. Ursprung Roero, Piemonte. Druva Nebbiolo.

Printi Riserva 2006: 3,5p av 5

Fieuzal blanc 2008

Ordinarie pris  490, sänkt till 329 kr. Kan det vara ett fynd...? Eh nä. Visst finns det klassiska markörer som nässlor, mineral, lime, grapefrukt och gröna äpplen. Doften är i bra form då det tillkommer rostade ekfat, nötter, vanilj och kola. Men smaken gör mig besviken, med för mycket fat och lite för låg syra. Det blir nästa lite tropiskt och honungsaktigt. Visst finns det här lite utveckling (honung), men jag hade förväntat mig mer mineral, inte lika stor fet munkänsla som nu. Rostade ekfat i all ära, men för Fieuzal 2008 blev det lite för mycket.

Chateau Fieuzal Blanc 2008: 3p av 5

Rippon är aldrig fel

Snart är lådan slut  med Rippon Pinot Noir 2006 (Lake Wanaka, Central Otago), men oj vad varje flaska har varit bra. Rent goda, med massor av pinotkaraktär i burgundisk stil, trots en växtplats som ligger på sydön på Nya Zeeland. Kvällens flaska bjuder på rödbrun, ljus färg. Doften är fylld av mogen pinot som mogna jordgubbar, höstlöv, jord, muskot, mynta, mörk choklad, kaffe och lakritsrot. Att skriva komplex i anteckningsblocket har jag inga tveksamheter till. Smaken är slank, mogen med ytterst få tanniner, men med frisk lingonsyrlig syra. Frukten är i behåll med jordgubbar och lite sura rönnbär. Här finns också lite malörtsbitterhet i den långa eftersmaken. Nä, Rippon är aldrig fel - det är skitbra helt enkelt.
Rippon Pinot Noir 2006: 4,5p av 5

Vaudésir 2008, Domaine Séguinot-Bordet

Tidigare provat producentens enkla chablis, och den var helt okej. Vad kan då en grand cru ge? Ganska mycket mer faktiskt. Här finns klassiska markörer som musselskal, mineral, örter och grapefrukt. Men också vaniljtoner, gula plommon/gula äpplen, honung och rostat bröd. Ja, tankarna går till en bra utvecklad champagne och vinet drar lite åt valnötter. Smaken har bra tryck i syran, och tydlig frukt som gula äpplen och plommon. Vinet är lagrat på stora ektunnor. Det här är riktigt bra och ganska charmigt med sina rostade brödtoner och gula plommon och lite "avrundad" syra. Mer om producenten.

Vaudésir 2008 Séguinot-Bordet: 4p av 5

Saint Romain 2009, Taupenot-Merme

Det här vinet kräver flera timmar luftning för att komma till sin rätt. Första glaset är lite snipigt och knutet, med kryddor, jord och lite körsbärsfrukt. Men sista glaset - flera timmar senare - är det ett helt annat vin. Det mörkröda vinet doftar en blandning av mörka körsbär, jordgubbar, aningen svarta vinbär, viol, hallon, våt jord, mineral (krossad sten) och integrerad fatvanilj. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, men det finns en ganska härlig fruktighet och med luftningen kommer även pinotkaraktären fram (den som är lätt att känna igen, men svår att beskriva). Smaken är halvfyllig, med bra syra och frukt, aningen slank med lite bittra drag av jord, malört, blandat med hallon, jordgubbar och kryddor. Tanninerna finns där och vinet känns ganska kraftfullt för att vara pinot, och inte publikt med nya fat och mogna jordgubbar. Taupenots Saint Romain är bra nu, men långt ifrån drickfärdigt, några år till och man får mer undervegitation och komplexiitet.
Saint Romain 2009: 3,5p av 5

Espirit de Beaucastel 2005

Tablas Creek, Paso Robles, är ett samarbete mellan Beaucastelfamiljen Perrin och deras amerikanske importör Robert Haas. Vingården är planterade med sticklingar från själva Chateau de Beaucastel (insmugglade), och klimat och jordmån ska påminna om det som finns i Frankrike. Färgen är röd med viss grumlighet (ofiltrerat och med fällning) och rödbruna drag. Doften är stor med tydligt kryddiga drag av spiskummin, curry, lagerblad, animaliska toner, mörka bär, som björnbär blandas med hallon, lakrits, kaffe och kanel. Det är skitbra nos på det här vinet och utvecklingen är precis perfekt för min smak - ingen buljong, och med viss fruktighet i behåll. Smaken är slank, avrundade tanniner, med bra syra och ganska bra längd. Här finns drag av svart te, lakritsal, köttsaft blandat med hallon och kakaobittert slut. I början lite väl malörtsbittert och ganska aggressiv syra, men det lugnar ner sig med luft. De animaliska dragen går åt stall - helt i sin ordning alltså. Visst är det lätt att känna igen dragen från Chateauneuf-du-Pape (eller varför inte en topp-gigondas från säg Ch. Cosme?), men här finns också lite mer frukt (dock inte syltigt, utan perfekt avvägt), som gör att vinet känns ännu mer drickvänligt. Glatt överraskad då första smakprovet för ett par år sedan var lite för "brettigt" - vilket jag inte upplever vinet alls nu.
Espirit du Beaucastel 2005: 4p av 5

Vincent Girardin Puligny-Montrachet Vieilles Vignes 2007

Vinet har övertygande doft av smält smör, kolaremmar, jasminblom, popcorn mineralrök och aningen lovikavante. Men här finns också honung och grapefrukt (med lite luftning). Smaken är klockren i syrorna och har en ganska fet framtoning. Mineralen går igen, och så även blodgrape och kolaremmarna. Vinet har en ganska behaglig utveckling som gör att det blir lite tropiskt över det, samtidigt som jag får lite kaffe-vibbar, men ändå med bibehållen burgundisk syra (långt ifrån en tex nyzeeländsk chardonnay). Vinets smakrikedom tuggar lätt i sig lammfärsbiffar med färskpotatis och bea. Imponerade vin på halvflaska.
Vincent Girardin Puligny-Montrachet V.V. 2007: 4p av 5

Ca' di Pian Barbera d'Asti 2009

Halvflaska från släppet den 1 juni. Här finns italienska och piemonte-toner som salvia, rosmarin, körsbär och aningen violinslag. I nosen finns också choklad från fathanteringen och våt och stenig jord. Smaken ståtar med körsbärskärnor, mörka bär och plommon, choklad, lite bitterhet och hyfsade syror. Vinet är ganska fruktigt och generöst, med inslag av fatbitterhet och toner av kokt frukt/rödbeta. Helt okej vin och med ursprungskänsla, men just att det finns lite rotfrukter i smaken drar ner betyget. Faten är också rätt framfusiga. Upplever till exempel Viettis Tre Vigne Barbera d'Asti 2009 som ett strå vassare (dracks på restaurang il Tempo för ett tag sedan). La Spinetta är producent.
Ca' di Pian 2009: 3p av 5

Hur mår Rabiega Clos Dière?

Domaine Rabiega i Provence ägdes tidigare av Vin & Sprit. Sedan ett par år har familjen Åkesson tagit över och levererar nu vin till Sverige från Frankrike (inte bara från gården utan även vin från tex Chablis, Toscana). Kan inte säga att jag har jättestor erfarenhet av Rabiegas viner när staten ägde gården (med Lars Torstenson som vinmakare), men vad jag minns så fanns det väl två sorters Clos Dière på den tiden (I & II)? Nåväl. Deras prestigevin nu består av 100 procent syrah och lagrats 12 månader på franska ekfat (1/3 nya). Årgången är 2007. Färgen är mörk röd med aningen blålila inslag. Doften är inte övertydlig, utan till början ganska sluten/reduktiv. Men efter lite luft kommer den igång med mycket rostade toner som mörk choklad, kaffe och aningen kola/vanilj. Mörka bär finns här i form av björnbär, svarta vinbär och kanske aningen bigarråer. Vinet känns ganska modernt med rätt mycket svartvinbärsfrukt och mindre av kryddor och aromatiska drag som du hittar i norra rhônedalen. Men visst kan jag pricka av lite svartpeppar, viol och även en del rökighet som drar åt gummi. Smaken är fruktig med klara och friska syror, och med tydlig strävhet. Vinet går inte att beskylla för syltighet, vilket känns bra. Det finns också lite örtiga drag, kakao och lakrits. Vinet andas lite lyx med sin chokladiga framtoning i näsan. Men smaken lever inte upp till förväntningarna. Kanske är vinet inne i den berömda tunneln? För att inom några år få mer köttiga drag... Okej vin, men för runt 290 kr så är det inte direkt prisvärt i dag.
Clos Dière 2007: 3p av 5

Les Quartiers 2006 Yannick Amirault

Yannick Amirault tillhör topparna i Chinon/Bourgueil. Med olika vingårdar gör han viner både för tidig konsumtion och för lagring. Kvällens vin behöver det sistnämnda för att visa upp hela sitt register som bra cabernet franc besitter. Här är det doft i hög klass med tydlig ceder, cigarrlåda, svarta vinbär, jord, tobak, kryddor, läder, stallbacke och kaffe. Kryddorna drar åt orientaliska hållet och vinet visar givetvis likhet med bordeaux (varför inte en pessac, från grusig jord?), men också lite drag av en nebbiolo från Piemonte (känner lite drag av nypon och viol), och det orientaliska kryddorna ger associationer till en pinot från bourgogne. Men givetvis finns här det klassiska tonerna av gräs och lite paprika, som gör att vinet tillslut landar i Loire. Smaken då? Me like, med mycket frisk syra som balanseras upp av körsbärsfrukt/kärnor och lagom grusiga tanniner. Kroppen är ganska slank och det finns lite salmiak-känsla och salta toner i slutet. Ja, vad ska man säga, faller ganska omgående av det här vinet, och som vanligt imponerar franska viner när det kommer att kombinera med mat. Ikväll ryggbiff med bea och rotsaker i ugn. Vill man läsa mer om Yannick Amirault rekas the winedoctor.
Le Quartiers 2006: 4p av 5

Leclerc Briant Les Chèvres Pierreuses

Drygt två år sedan den här skumpan dracks. Då med mognadskaraktär och med pommac-känsla. Och visst håller tendensen i sig. Här är det utvecklad doft med valnötter, ljus chokladkola, viss blomighet mineral, rostat bröd, mogna röda äpplen, citrus och läder. Smaken är grapfruktsfrisk med tydlig karaktär av ursprunget - mineral, rostat bröd, valnötter, mogna äpplen och chokladkola. Men moussen har tappat sin krämighet på två år. Nu känns den lite stickig och kort - bubblorna är små och inte fullt så livliga som jag önskat mig (vinet sjunger på sista versen, om man inte gillar rejält mogna champagner). Men visst är det smakfullt och med karaktär, årgångslöst och från premier cru-läge, som det är. 329 kr i BS, druvblandning är 40/40 av chardonnay/pinot noir, resterande pinot meunier.
Leclerc Briant Les Chèvres Pierreuses: 3p av 5

Le Clos 2005

Det slår mig att färgen inte visar några tecken på mognad. Vinet skiner av mörkröd färg, med lite lila drag. Doften rymmer en hel del och jag noterar faktiskt ner komplext (inte ofta det händer...) tillsammans med saltlakrits, hallon, rökt kött/bacon, läder, jord/mineral/insjölera, viol, rosmarin, svart/vitpeppar. Smaken är läskande frisk och med luft kommer skön hallonfrukt fram. Tanninerna är avrundande och eftersmaken ger ett nästan salt och torrt intryck (eftersmaken är lite kort om jag ska vara petig). Le Clos (Vacqueyras) från Montiurius är perfekt till kvällens nötstek med svampsås, och imponerar med sina subtila dofter som ibland påminner om bourgogne, ibland om en nebbiolo från Piemonte, för att sedan landa just i sydfrankrike med sina örter, baconfett och mix av lakrits och hallon. Det här var sista flaskan av årgång 2005 och den visar att Le Clos är värd att vänta på (upp till tio år bör inte vara några problem).
Le Clos 2005: 4p av 5

Domaine Servin Chablis 2010

Domaine Servin tillhör bland det största odlarna i Chablis, med över 30 hektar vingårdar. Och man graderas relativt högt (vinerna får relativt höga betyg). Så när producenten dyker upp i beställningssortimentet så är det bara att slå till. För 169 kronor får man det här: Färgen är ljusgul med tydliga gröna inslag. Doften öppnar upp med klassisk ren stil av rökig mineral, våta stenar, örter, blodgrape, citrus och aningen honungsmelon. Smaken sjunger av stålskarp syra, med citronskal, blodgrape örter och lite kryddigt slut. Kroppen är ganska fyllig för att vara på vanlig chablisnivå. Vinet är balanserat utan bittra toner. Det här gör mig inte alls besviken - tvärtom. Första doften gav tanken: "Fan det här är ju skitbra!" Ja, för att vara en vanlig chablis, så är det mycket smak och koncentration och tydlig mineralkaraktär. Långt ifrån lätta stilen som till exempel Brocard står för. Läs här om Domaine Servin och här för betyg.
Domaine Servin Chablis 2010: 3,5p av 5

Bordeaux eller inte bordeaux?

Att plocka ut tre bordeauxer av fyra viner bör väl inte vara en match (den fjärde är också en bdx-blandning)? Vännen N har alltid roliga utmaningar - den här gången halvblint "tre är från bordeaux, en är inte det".

Första glaset är tät mörk röd i färgen, men liten antydan till rödbrun kant. Doften öppnar stort med salvia, rosmarin, pinje, tobak, lyxiga fat som ger rostat kaffe och mörk choklad. Här finns också antydan till hästsadel, våt jord och cigarrlåda. Smaken är fyllig, med skön hög frisk syra med klara signaler åt körsbär, vinbär och lite plommonfrukt. Ceder, stall och svarta vinbär går igen. Första tanken: Toscana.

Andra glaset har mörk rödbrun färg. Doften andas utveckling/mognad och här är det bordeaux med stall, svart te, jord (aningen rotfrukter), blyerts, kaffe och läder. Smaken är slank, stram med apelsinlika syror, grus, läder och svarta vinbär. Första tanken: Pauillac.

Tredje glaset har liknande färg, men inte lika djup. Doften är mer återhållsam, men har tydlig utveckling/mognadston med drag av grus, läder, stall, röda bär och aningen örtig doft. Här hittas också ceder, och lite blyerts, eller...

Fjärde glaset är tokmörk av blåröda färger. Doften skriker nya fat, ungdomlig frukt, vanilj, bassets svarta vingummi, rostat kaffe, fruktpaj/plommon, viol och bourbon/bränd kola. Smken är fyllig, koncentrerat, väldigt fruktigt med bra tanniner och bra syra, men det skvallrar om varm årgång/klimat. Första tanken: Ridge cabernet, central coast.

Men om nu sista glaset är Kalifornien, så måste ettan vara en bordeaux? Visst finns drag av det, men vinet skriker ju Toscana. N, "knuffar" mig åt rätt håll, och jag behåller utgångsläget på glas ett, och då måste fyran vara bordeaux... hinner inte riktigt reflektera innan flaskorna kommer fram, men tänker någonstans 2008, östra stranden...

Svar: 1) Mandrone di Lohsa 2001, Maremma 2) Chateau Martet 2000 (100 % merlot, Sainte-Foye, östra Bordeaux), 3) Chateau Le Gay 1999, Pomerol, 4) Chateau Canon-la-Gaffeliere 2008, St-Emilion.

Ja, det var ju kul att jag kunde pricka in Toscana, och resten bordeaux - även om det var med uteslutsmetoden och lite "hjälp". Men att pricka in östra eller västra stranden, kräver lite mer - hittar blyerts, ceder o liknande västra-stranden-markörer, i alla väderstreck i Bordeaux :-). Bäst var nog Mandrone, som andas italienskt lyxåk och förvånansvärt ung och vital för att ha snart 12 år på nacken. Sämst var Canon, med för mycket extraktion och nya fat, visst krävs lagring, men tokfatad plommonpaj är inte min bag (och klart dyrast i uppställningen med sina 557 kr.... Bäst till mat var Chateau Martet.

Gruaud Larose 2004

Påsk, lamm och bordeaux. Gruaud Larose är mörk röd, till rödbrun i färgen. Efter dekantering en timme så osar det det av klassisk pauillac. Här går det att bocka av: ceder, stall, tobak, lakrits, svarta vinbär, blyerts, multna löv, läder och rostat kaffe. Doften andas inte direkt lyxiga fat, utan mer jord och "skit-under-naglarna", och även några rökiga inslag, dock på ett positivt sätt. Smaken är slank, skarp syra (lite gröna toner) med runda tanniner, med samma feeling som i doften, men också kärnbitterhet som drar åt teblad och blyertspenna. Gruaud Larose ger lite rustikt intryck, mycket karaktär, men även några skitiga toner som gör att det inte faller mig helt i smaken (inte första gången), samtidig verkar det vara slottets signum. Vinet är utvecklat och har klara mognadstoner, men håller säkert fyra-fem år till i en bra källare. Men jag tycker det är drickvänligt nu.
Gruaud Larose: 3p av 5

Rieussec 2005 - bra sauternes är aldrig fel

Det som slår mig mest är koncentrationen, den feta strukturen och den nästa krämiga känslan. Rieussec sätter tonen direkt - en bra sauternes är aldrig fel och... gott :-). Färgen är halmgul. Doften är tydlig med torkad aprikos, kokos, vanilj, honung, grapefrukt och botrytis. Alla doftintryck går in i varandra, inget som sticker ut och ta över. Bra grejor. Smaken är som sagt koncentrerad och rejält fyllig, med bra balanserad syra och lite skön grapeskalsbitterhet i slutet. Sötman är tydlig, men utan att bli kladdig eller klumpig. Jämfört med många andra sauternes, så är detta mer av allt, och man fattar ganska snabbt att billigare viner (läs Ch Grillon/Ch du Levant), spelar i helt annan division. Chateau Rieussec är lyx, och ligger man i närheten av Yquem så har man ju druvmaterial att jobba med. Vinet ligger upp till 26 månader på franska ekfat och skördeuttaget är ungefär 15 hl/ha. The Winedoctor har en bra genomgång av slottet och viner.

Chateau Rieussec 2005: 4,5p av 5

Bourgogne Rouge Hudelot-Noellat 2009

Färgen ligger åt det rödljusare hållet och med tydlig transparens och lite blålila toner. Doften är öppen med röda bär som smultron, lingon och körsbär. Här finns en tydlig kryddig ton som drar åt enbärsris, tryffel/våt jord och aningen lagerblad med en gnutta fatkaraktär. Sniffet är det inget fel på, och den här "enkla" bourgognen (159 kr) ger ett karaktärsfullt intryck. Smaken är lätt med hög frisk syra, som är syrlig, kryddig och mjuk framtoning. Smaken ger ett bärigt intryck, med lingonkänsla, våt jord, enbär. Efter ett par timmar i öppnad flaska kommer smultronfrukten fram och det är varken snipigt eller grönt. Lättdrucket, inga tanniner, men verkligen bra - och efter Finare Vinares inlägg så gapar hyllorna tomma (nästan...).
Bourgogne Rouge Hudelot-Noellat 2009: 3,5p av 5

Chateau de Saint Cosme 2007

Vad har hänt på 2 år? Då var det ganska slutet, men med primära unga fruktaromer. Nu är färgen mörk röd, med aningen rödorangea stick. Doften öppnar upp med grillkrydda, kött, svartpeppar, viol och lakrits. Men här finns också antydan till utveckling för doften drar åt lövhög, mossa och aningen stall/läder (men även en ton av smörkola...). Smaken fyllig och klassisk grusmineralig, med salmiaksälta, hallon/körsbärsfrisk och lagerbladsgrönt med svart te i avslutningen. Eftersmaken kanske är lite kort och komplexiteten inte den allra högsta (misstänker kanske en lite tunnel och vinet borde kanske ligga ett år till). Syran är som vanligt frisk och tanninerna har sandig framtoning. Visst har det hänt en del. Utvecklingsfasen är påbörjad och det finns potential till mer. Cosme gör mig aldrig besviken, Gigondas-terroir rakt igenom.

Chateau de Saint Cosme 2007: 3,5p av 5

Neudorf Chardonnay 2010

Det var flera år sedan jag provade det här vinet. För flera år sedan har 2006 och 2008 testats med hyfsat resultat. Nu kostar vinet också "endast" 149 kr, mot tidigare uppmot 200 kr, som jag tror 2006 gick på... Men hjälper det? Vete fan. Doften öppnar upp med igenkännande aromer som smör, jasminblom, rejält med rostade fat, tropisk frukt, mineral, nötter, piggelintoner och grapeskal. Smaken är till en början spritsig (!), mycket fruktig med citrus, tropiska frukter som mango och annans, smör, fatvanilj, apelsin, nötter och jasmin. Smakrikt och kroppen ganska fyllig. Men syran är lite väl låg eller inte i helt i balans med resten och smaken blir lite ekbittert. 14 procent alkohol gör sig också till känna när det blir lite varmare temperatur på vinet. Nä, stilen som gillades för ett antal år sedan, är idag inte alls min bag. Smakutveckling? Sämre vin? Kanske både och... Det får ändå bli en 3:a, okej vin, men som sagt den "fläskiga" chardonnaystilen går inte hem längre (och är inte den lite omodern?).

Neudorf Chardonnay 2010: 3p av 5

Palmer Brut på halv

Champagne på halvflaska (59 procent pinot noir, resten chardonnay). Det finns några stycken att välja på, men Palmer Brut är faktiskt både mogen, god och "billig". Färgen avslöjar en viss mognad med sin gula färg (korken var ganska "ihoptryckt"). Doften är öppen med mogna röda äpplen, nougat, nötter, choklad, mineral (ostronskal och krita), rostat bröd och citrus. I smaken en frisk, slank skumpa med friska mogna äpplen, citrus, rostat bröd, nougat, nötter. Moussen kanske inte är världsklass, inte heller är syran laserskarp. Men det är överraskande gott och en bra vardagsskumpa, och på halvflaska. Vet inte om det finns flaskvariation - där vissa har legat i systembutikerna ett tag, och fått mognad, medan andra har nytappade?

Palmer Brut: 3p av 5

Barbaresco Basarin 2004 (Giacosa Fratelli)

Färgen är klassisk nebbaröd, med ljusare kanter och aningen orangeabruna reflexer. Doften sprudlar av rosor, nypon, läder, eneträ, viol, asiatiska kryddor, tryffel, målarpyts, choklad/nougat och lite rostiga spikar. Smaken är lika klassisk med hög syra, sandiga tanniner och frukt som gör vinet balanserat. Syran är läskande och det är inte helt lätt att låta bli ytterligare en klunk. Kroppen är ganska fyllig och här finns rönnbär, grusiga mineraler, körsbärskärnor, salvia, läder, torkade fikon och kakaotorrt slut. Som man brukar säga: varför köpte jag inte fler... Klassisk vinmakning med lagring på stora ektunnor, om jag förstått det rätt. Om vingården Basarin med mera, kan du läsa på producentens sajt.

Barbaresco Basarin 2004: 4p av 5

Monsanto Chianti Riserva 2007

Nyhet från bolagets lansering 1 mars. Vinet har varit omskrivet bland en del bloggare långt tidigare, så att det är en nyhet i den sfären är ju att ljuga. I alla fall så är vinet i okejt form med kryddig och lite utvecklad doft (färgen är mörk röd färg med rödbruna nyanser). Här finns drag av klassiska örter som saliva, pinjebarr/nötter, körsbärskärnor, men också något blommiga drag som inte ligger långt från en nebbiolo (nypon). Fataromerna kommer i form av choklad, lite kaffe och lakrits. Smaken är kryddig med bra frukt och markerad syra. Utvecklingen gör att tanninerna är finslipande, men ändå med bra grepp. Dock finns det drag av jord och rotsaker och även köttbuljong i eftersmaken (2007, en varm årgång?). Visst, det ger vinet en ganska traditionell känsla och rustik framtoning. Inget fel med det, men vinet är inget lagringsobjekt och för 189 kronor finns bättre alternativ. Till exempel är Fonterutoli 2009, för 149 kronor, ett bättre (om än modernare) alternativ.

Monsanto Riserva 2007: 3p av 5

Clos du Papillon 2005

Domaine des Baumard förnekar sig inte den här gången heller. Mer mineralig chenin blanc har jag inte provat tidigare. Här är det nästan rökig karaktär, sprängsten och gummitoner. Druvtypisk med aromatisk stil med örter, grapfrukt, honung och vax. Det här är ett riktigt bra från Savennières schistrika jord. Smaken är torr, men faktiskt också en uns sötma. Det känns som att druvorna helt klart nådde full mognad 2005, och smaken är lite fet och vaxig i stilen. Honungen spelar en framträdande roll, blandat med apelsinkarameller, grapefrukt och örter. 2004:an provades för två år sedan, den upplevdes mer stramare, lite lättare i kroppen och med högre syra. Kvällens vin har inte lika stor friskhet, även om den är långt ifrån kladdig (är en omöjlighet i Loire...).

Clos du Papillon 2005: 4p av 5

Xavier Côtes du Rhône 2009

För ett år sedan provade jag det här vinet. Då för ungt och inte alls med på noterna. Men nu är det mer fart och helt på topp från första klunken (och ny etikett). Färgen är mörkt röd, med lite blålia stick. Doften är öppen med klassiska sydfranska örter, pepprig kryddighet blandas med hallonfrukt, viol, plommon och blåbär. Det är riktigt charmigt och alla bitar verkar ha fallit på plats. Tobakstoner, lakrits och lite våt jord skruvar upp charmfaktorn ytterligare. Smaken är fyllig med skön fruktsyra och balanserad frukt och tanniner. Det här kommer att hålla några år och jag gillar verkligen när vanliga Côtes du Rhône har lite mera frukt och inte bara pepprighet och lagerblad.
Xavier Côtes du Rhône 2009: 3p av 5

Fonseca's Vintage Port 1977, 100-poängare?

Hur smakar en hundrapoängare? var temat för gårdagens vinprovning med polarna. Uppställningen var Castello dei Rampolla 2006 mot Monsanto ill Poggio Riserva 2006 samt Churchill's LBV 2003 mot Fonseca Vintage 1977. För Chiantivinerna går det kort nämna att Monsanto piskade Rampolla rejält - mer koncentration, mer kraft och mer färg, mer av allt helt enkelt. Ungt och stram toscanare som behöver minst fem år till, känns det som, men som ändå visar upp en härlig körsbärsfrukt med tydlig kakao, salvia och cedertorrt slut (Rampolla är dock inget dåligt vin). Churchill's var mer med som referens än egentlig utmanare, men var helt okej men ganska eldig smak och tunn frukt. Fonseca visade upp en helt annan dimension. Färgen är ljus brunröd/brunorange med lite grumlig nyans. Det behövs rejält med luft för att lyfta vinet ur sin 35-åriga källardvala. Här finns kryddig, nötig doft blandat med härligt torkad frukt, rosblad, choklad, tobak och cigarrlåda. Smaken är söt, men inte alls kladdigt utan med härlig röd frukt gör att smaken nästan känns slank, med peppriga toner mixat med choklad, torkad frukt, hallon, kola och lakrits. Elegant, komplext och smakrikt. Ja, så smakar en 100-poängare (Wine Spectator).

Fonseca's Vintage 1977: 5p av 5

Friedrich Becker Spätburgunder 2009

Efter det att de flesta bloggare har tuggat i sig tysk pinot från Friedrich Becker (Pfalz) det senaste året, så är det dags för Birk att sniffa lite på tysk bloggfavorit. Färgen är ljusröd transparent. Doften är väcks till liv med lite luft och här finns en väldigt tydlig kryddighet, med drag av enbär, lagerblad, lakrits, jord, muskot och aningen spiskummin. Men här finns även frisk frukt med jordgubbar och kanske lite hallon. Absolut druvtypiskt och med ganska tydlig mineralkänsla. Smaken är lätt, mjuk och slank, med tydlig och hög syra. Kryddigheten är där med muskot, laktrits, peppar och lagerblad. Men det saknas lite frukt faktiskt. Visst lite omogna jordgubbar ringlar runt på tungan, men det är långt ifrån nyzeeländskt, på gott och ont. Kiwi-pinot kan ju bli för mycket av det goda, med lite syltiga drag och nästan parfymerade toner. Men här hade jag gärna sett lite mer frukt, som gett lite mer stöd och kropp. Fler som provat här och här

Friedrich Becker Spätburgunder 2009: 3p av 5p

Owen Roe Red Wine 2005

Owen Roe gör en mängd olika viner från olika vingårdar i Oregon och Washington State. Bland annat pinot, cabernet sauvignon, syrah, chardonnay, cabernet franc - och så bordeauxblends. Målet är att göra friska viner med spår av vingårdarna och jordmånen. Ambitionen är det alltså inget fel på. Vingården startade 1999. Det här vinet är en bdx-blend av 41 procent cabernet sauvignon blanc, 38 merlot och 21 cabernet franc, allt från AVA Yakima Valley, Washington. Färgen är mörk rödbrun med ljusare kant. Doften är med på noterna från första stund, med en mängd intryck och fruktig framtoning. Här samsas mogna svarta vinbär med ceder, läder, cigarraffär, tobak, teblad, kaffe, eukalyptus, våt grusväg, korinter och plommon. Nya världen stilen är tydlig men visst finns det spår av en bordeaux, utan franska stalligheten. Smaken är balanserad slank, tack vare en hög frisk klingande syra. Det finns koncentration och fyllighet av svartvinbärs frukt, lakrits, tobak, kaffe, bitter mörk choklad och runda grusiga tanniner, med touch av våt jord och lite kärnbittert i slutet. Seriöst hantverk med välintegrerade franska ekfat. Mer info om producenten och så cellertracker.
Owen Roe Red Wine 2005: 4p av 5

Muga Blanco 2009

Hur många dricker vit rioja till vardags, räcker upp en hand... Ja, inte är det jag i alla fall. Muga Blanco är gjord på 90 procent viura och resten malvasia. Jäst på sin fällning på 225 liters ekfat. Det här är sköna grejor med stor doft av rostade ekfat, nästan rökig ton, mineral, aromatisk, örtig, fruktig stil med mango, grapefruktskal, vax, honung och gummi. Smaken är ren, torr med aromatiska toner av grapefrukt, apelsinkaramell, vitpeppar, fatvanilj och örter. Kroppen är slank med tydlig och markerad fruktsyra. Smakrikt utan att bli fläskigt. Ja, likheten med en bourgogne är ganska slående med fin fatkaraktär och mineralkänsla. Men också likhet med semillon, med sina vaxiga toner. Riktigt bra, rent och snyggt med personlig touch (håller ett par år till om man vill ha mer komplexitet). Beställningssortiment 95 kronor. Mer info om vinet hos Muga.

Muga Blanco 2009: 3,5p av 5

Quinta do Mouro 2006

En portugisisk tandläkare slogs sig ner i Alentejo, i staden Estremoz, och började göra vin i slutet av 1980-talet. Quinta do Mouro är en av föregångarna för den moderna vinmakningen i området och man tillhör topparna. Kvällens vin är en blandning mellan 45% Aragonês, 30% Alicante Bouschet, 15% Touriga Nacional och 10% Cabernet Sauvignon. Druvorna är plockade för hand, fottrampade och vinet är lagrat i ekfat från Portugal och Frankrike i 14 månader, hälften nya. Så: Färgen är mörk röd, med aningen tegelröd/brun kant. Doften är strålande ren och fräsch av mogna björnbär, fatvanilj, kaffe, lakrits, svarta vinbär, hallon, viol, tobak, lakrits och stråk av våt jord. Vinet har en viss utveckling och jag bockar av läder och höstlöv. Smaken är fruktig med bra, frisk syra och tydliga tanniner. Slutet är lite kakao- och kaffebittert. Vinet är balanserad med samma drag som i doften och det är riktigt bra tjut för 240 kronor. Modernt fruktig, men ändå med en liten rustik känsla.

Quinta do Mouro 2006: 4p av 5

Domaine Andre Bonhomme Vire-Clesse special cuvee 2007

När wineaccess mejl dimper ner och berättar att en maconnais smakar som en meursault, och samma produkt (dock annan årgång) finns på Systembolaget - ja då är det bara att klippa till. Men är det en meursault i glaset? Nä, knappast. Färgen är ljust gyllengul. Doften är stor, nötig, lite utvecklad med brynt smör, honung, fatvanilj, mineral, vita blommor och aningen grapefrukt. Inte alls dumt. Men doften är lite utvecklad och tappar snabbt intensitet i glaset. Smaken är slank (nästan tunn) med ganska skarp syra och med nötiga drag och tydliga bittra toner. Vinet sjunger på sista versen, helt enkelt. Fruktaromerna finns ingenstans, hur jag än vill att det ska finnas där, som skulle påminna om en meursault. Nä, vinet var ingen sådan där gömd pärla i beställningssortimentet, som jag hoppats. Producenten anger att Stephen Tanzer har gett årgången 90 poäng, och 91 till 2008. Ja, inte alltid man har samma tycke o smak...

Andre Bonhomme Vire-Clesse special cuvee 2007: 2p av 5